I går placerade mina kollegor en både lustig och skrämmande figur framför trynet på mig. Ja, ni ser den på bilden: ett skelett med datorn i famnen, sittande på ski… ursäkta… wc-stolen.
Jag tittade oförstående från figuren till mina kollegor en stund.
– Det är roligt att du trivs, och du gör ett viktigt arbete, Trynhild. Men ibland behöver du kanske vila en smula, du också.
Jag tänkte protestera. För jag har ju så roligt! Så fort jag vaknat känner jag förväntan inför den nya dagen, och jag har knorr på svansen hela tiden. Så har det varit sedan jag blev utnämnd till redaktionsgris och lämnade prao-tiden bakom mig.
Ser ni, numera jobbar jag på egna villkor och jag väljer själv vad jag gör. Arbetsglädjen tar liksom aldrig slut.
Men figuren gav mig en tankeställare. För faktum är att jag försummat min fritid under en lång tid. Och till den hör familjen och vännerna. Vill jag sluta som ett skelett på wc, med arbetet i famnen? Grymt. Grymt!
Det handlar inte om att välja bort arbetet – som faktiskt är min passion. Nej, det handlar om att inte välja bort allt annat.
När jag tänkt färdigt kramade jag mina småsyskon, och en tillgiven, blöt puss på var kind fick mitt hjärta att sjunga.
Den här helgen ska jag bara umgås med de små yrvädren och kultingskötaren, min bästis Knorrolf. Visst är småttingarna busiga och visst suger de musten ur mig med sina påhitt, men deras tillgivenhet, tillit och förtjusning över vardagens små glädjeämnen ger mig både knorr på svansen och en varm lyckokänsla i bröstet.
Jag känner mig privilegierad: jag behöver inte avstå från någonting. Jag har både arbetsglädje och kärlek från mina mednassar. Jag ska vara rädd om båda delarna.
Trynhild
Inlägget Balans och passion dök först upp på .