I morse råkade jag se att det står ”Alla helgons dag” på lördag i kalendern. Jag frågade mina kollegor vad det betyder, och fick veta att det är en dag då vi enligt almanackan ska minnas våra avlidna nära och kära, och tända ljus på gravarna.
Hm. De jag förlorat finns med mig dagligen. Ibland ler jag när jag tänker på dem, ibland fäller jag en tår och ibland gråter jag floder.
– Tur att jag inte är människa, sa jag efter att ha tänkt på saken.
Jo, det tycker kollegorna också, för de värdesätter mig som jag är och skulle aldrig vilja byta ut mig mot en tvåfoting. Men de frågade vad jag menade just nu.
– Jo, för vi nassar får minnas våra anhöriga precis när vi vill, utan att kolla i kalendern. Och några gravar har vi inte. Jag borde kanske tända ljus på människornas tallrikar?
Chefredaktören tog mig i sin famn. Hon har själv upplevt så mycket sorg i sitt liv, att hon ibland varit rädd för att förlora förståndet.
– Vet du, Trynhild, ingen kalender kan bestämma sådant. Och själv går jag sällan till någons grav, av den anledningen att jag har så många gravar jag i så fall borde gå till. I stället bär jag med mig minnen och tänder ljus hemma när jag känner för det.
Kollegorna började prata om det här, och själv gonade jag mig i den varma famnen.
– Vi får inte glömma bort varandra medan vi lever, resonerade de.
I samma stund konstaterade de att det inte så lätt. Vi levande varelser – till och med vi ädla djur med tryne och knorr – sårar varandra, även om vi inte vill det. Och då gäller det att välja väg: ärligt reda ut problemen, sluta sig inom sig själv eller rentav gå sin väg. Eller i värsta fall gå till någon utomstående och beklaga sig. Det sistnämnda ser jag själv som ett svek.
– Som när Snorkild bet mig i benet och jag bet tillbaka. Då vrålade han som en stucken gris och skvallrade för dig, Trynhild, och så trodde du att det var jag som var elak! sa Knorrhild.
Jag fick mig en tankeställare. Och i den stunden lovade jag mina småsyskon att alltid prata med båda.
– Och vi ska försöka låta bli att bita varandra, sa båda allvarligt.
Jag beundrar deras realism. ”Försöka” sa de. De där två är ständigt tillsammans och de gillar verkligen varandra, stöttar varandra och backar upp varandra i vått och torrt. De vill inte varandra illa, men ibland nafsar de till på skoj eller av irritation. Och alla är vi olika känsliga beroende på vad vi tidigare upplevt och vilken situation vi befinner oss i. När Snorkild tjöt hade han precis kämpat med en svår skoluppgift och kände sig stressad och ledsen.
Nej, några levande helgon finns inte.
Så, gott folk och fä: hedra de bortgångna men var rädda om varandra, för det är med de levande ni ska vandra genom livet.
Kram på er!
Trynhild
Inlägget Konsten att vara ett helgon dök först upp på .