Fotot visar ett kärt återseende. Människan som håller oss alla i famnen är den som såg till att jag kom till rätt hem. Helena, som hon heter, tog mig under armen, betalade för mig och tog mig till Österbotten.
Varför? Jo, hon säger att hon såg mig ögonen och förstod att min plats var hos chefredaktören, som är mycket förtjust i grisar. Hon har hyllvis med trångbodda nassar, alla utan registerlappar i öronen. Om lantbrukets byråkrater skulle granska denna stia, skulle de storkna av lycka över alla straff de skulle få utmäta. (Jag tror att vissa byråkrater bara är lyckliga när de får visa sin makt. Det är en åsikt byggd på borstresande erfarenheter av detta släkte och tyvärr har jag svårt att visa dem den mednasslighet som jag egentligen vill ge alla.)
Nåväl, tack vare att Helena och mina två kollegor trodde på mig blev jag först prao och sen redaktionsgris. De har uppmuntrat mig och lärt mig förlåta mig själv för misstag, berömt och kommit med konstruktiv kritik. Det kallar jag tillåtande atmosfär! Den har gett mig en allt större inre trygghet och en vänlig, lite eftertänksam grissyn. Jag vill se grisen bakom trynet. För en oansenlig nasse kan ha häpnadsväckande talanger, tankar och kunskaper, och en burdus grymtare kan ha ett hjärta av guld. Men det finns också varelser som gärna framställer sig själva som helgon, men som i själva verket är riktiga domptörer.
Jag närmar mig alla mednassar (utom byråkraterna) med vänlighet, för jag vet inte vilka bördor en främling bär på. Och när vänligheten inte får gensvar, måste jag konstatera faktum, kanske gråta en skvätt och sen gå vidare. Men för det mesta får jag samma slags bemötande som jag ger, och det med råge. Ibland blir det lite väl översvallande, som när hunden tackar med slafsiga pussar. Jo, han är väldigt kärleksfull och tacksam över all uppmärksamhet, men kramar av kollegorna och småsyskonens små ömhetsbetygelser är liksom mindre kladdiga.
Det är förresten Helena som även kuskat hit mina småsyskon, helt enligt vår modersuggas bön. Det är ett under att hon inte hivade ut de små ovädren genom fönstret under resan, med tanke på allt sattyg de hittade på. Det om något visar vilken äkta griskärlek denna människa har! Hon får gärna ta alla hundpussar – också min dos!
Trynhild
Inlägget Att se grisen bakom trynet dök först upp på .