Är du alltid på gott humör? I så fall ber jag att få gratulera.
I går blev jag både ledsen och arg. Chefredaktören glömde mig hemma trots att jag klart och tydligt sagt att jag ville följa med till kontoret!
Åååå, jag hade kunnat bita henne i benet!
Nå, när hon sent omsider behagade dyka upp var hon mycket ångerfull och ville tydligen be om ursäkt. Men då var jag på så dåligt humör att jag gömde mig. Jag gick ut, lade mig i gräset och spelade död. Det har jag lärt mig av småkrypen jag studerat i sommar. Och nej, jag har inte ätit upp dem efter lektionen. Jag har till och med tackat.
Jag tänkte ge den glömska, bortkollrade tvåfotingen en riktig minnesbeta. Problemet var att jag gömde mig så bra att hon inte hittade mig.
– Tryyyyynhiiiild! hörde jag henne gasta.
– Jo, jo, det är till att ha röstresurser. Det där skulle du ha gjort i morse, i stället för att smita iväg utan mig bara för att jag inte stod vid dörren och påminde om min existens.
Hrmpf.
Men ju längre jag låg där i gräset, desto mer nedstämd och bortglömd kände jag mig.
Då kom hushållets frass fram till mig.
– Hur är läget, grisen? frågade han så där småkaxigt, på katters vis, lade sig intill mig och fortsatte bevaka omgivningen.
Jag blev så häpen att jag steg upp. Jag trodde inte att frassen brydde sig om mig, men det gör han och han såg hur ledsen jag var. Jag sa sanningen, och kunde inte hålla tillbaka en liten snyftning.
– Gör som jag: hoppa upp i famnen när du känner för det. Jag garanterar att du får ligga kvar. Och gå lös på lädersoffan med klorna om du vill ha uppmärksamhet! Det sätter fart på servicepersonalen. Ja, människorna, alltså, sa frassen och kittlade mig vänligt med sina långa morrhår.
– Men jag har inga klor. Jag har klövar, sa jag ynkligt.
– Stjälp hela soffan, vetja. Det där trynet är väl rena murbräckan.
Jag skrockade skadeglatt vid tanken. Men… nja… själv tror jag mera på samarbete.
Samarbete, ja. Hoppsan!
Jag tackade hastigt frassen och fick en nådig blick som svar. Sen rusade jag in i huset så klövarna klapprade mot trägolvet, och flög rakt upp i famnen på kollegan. Hon tog emot mig med öppna armar och bad tusen gånger om ursäkt för att hon jäktat iväg utan mig.
Jag puffade lätt med trynet och sa att ingen är perfekt. Om vi inser det så har vi lättare att förlåta varandra. Och kanske vi kan förlåta oss själva också. Då lever vi säkert lättare, allihop.
Nöff!
Trynhild
Inlägget Konsten att förlåta dök först upp på .