Jag stod och kikade upp i ett äppelträd. Dräglet droppade. Eftersom ingen fanns till hands som kunde plocka ner äpplen till mig, beslöt jag mig för att försöka komma åt dem.
Först tänkte jag ta till radikala åtgärder och helt enkelt böka omkull hela trädet. Men då får jag ju inga äpplen nästa år. Och dessutom kommer någon att bli väldigt arg på mig. Fast… om jag kunde böka omkull trädet och äta upp äpplena utan att bli haffad…
Hm. Nej. Alltför riskabelt. Jag såg mig själv liggande på ett stort fat mitt på bordet, välstekt och med ett äpple i munnen. Jag vet att många av mina släktingar blivit behandlade på detta bestialiska sätt.
Jag rös så knorren vitnade.
– Vi vill ha äpplen! hörde jag mina småsyskon tjoa bakom mig.
– Vem vill inte det? muttrade jag och kände hopplösheten öka.
– Grisar kan inte klättra! flinade en förbipasserande tvåfoting.
Småsyskonen såg på mig med ledsna ögon.
Om jag var människa skulle jag stanna och hjälpa små grisar med äppelplockningen, i stället för att flina och dra vidare. Om jag var människa skulle jag konstruera en speciell korg med hissanordning, som små grisar kunde ta sig upp i träden med. Eller också skulle jag lyfta upp grisarna i trädet, och hjälpa ner dem igen.
Tänk om vi alla kunde fokusera mera på våra egna och varandras talanger, i stället för att påpeka bristerna och till och med visa dem förakt. Tänk om vi kunde hjälpa varandra en smula.
Just då kom en av mina kollegor travande.
– Oj, så fina äpplen! Dem måste vi smaka på! sa hon glatt.
Nu avslöjar jag att hon är smått kriminell. För trädet är inte hennes. Men hon påstår att äppelpallare varken blir stekta eller inburade.
Hon såg på oss nassar och lyfte utan ett ord upp mig i trädet. Inte nog med det. Hon ställde sig under och var beredd att fånga upp mig om jag skulle råka falla. Tack vare det vågade jag klättra högt upp för att plocka de godaste äpplena. Jag skickade ner dem, ett åt gången, till gottegrisarna – mina småsyskon – och till min hjälpsamma kollega.
Jag kände mig så värdefull, där jag bökade omkring bland frukter och blad, och kunde göra de andra glada.
Jag ägnade den förbipasserande människan en flyktig tanke. Hen blev utan äpplen. Ha!
Jo, samarbete lönar sig, konstaterar jag och rapar som en riktig gris.
Trynhild
Inlägget Äppelpallare i samarbete dök först upp på .